Teknikdagen inleddes med att Peter Linde och Kristoffer Lindström från Blekinge Tekniska Högskola delade med sig av sina erfarenheter av att utveckla och använda en social robot som extra resurs i informationsdisken på högskolebiblioteket. Inspirationen för att ta fram en sådan robot kom sig av den då begynnande AI-diskussionen där Googles assistent och olika chatbottar var framträdande.
Från början var syftet med Bibbi, den sociala roboten, att ha en tjänst som kunde svara på enklare frågor som ofta uppkommer vid informationsdisken. För att ta reda på vilka frågor som var vanligast gick man igenom ett års bibliotekschattar. De vanligaste frågorna handlade om hur man kan få tag på en viss bok, hur man reserverar en bok och hur man skaffar bibliotekskort. Sagt och gjort, så började utvecklingen av Bibbi utifrån en AI-inspirerad, text-till-tal-baserad språkmodell tillsammans med en Furhat eller robothuvud med människoansikte.
Att man valde att inte använda den gamla vanliga fråga/svar-modellen beror på att en sådan krävde mycket arbete med uppdateringar och administration och att den var så statisk att den ofta missförstod eller misslyckades med att känna igen olika språkliga uttryck och nyanser. Fördelen med språkförståelse är att det sker ett kontinuerligt lärande av olika sätt att ställa en fråga. Istället för att olika textsträngar jämförs och matchas, som vid traditionell sökning, kan en språkmodell lära sig att identifiera intentionerna bakom en fråga och känna igen vad den som frågar vill ha information om. Föreläsarna visade här upp ett slags flödesschema för hur olika objekt identifieras och hur detta sedan ligger till grund för hur den sociala roboten går vidare i interaktionen genom att bryta ner frågan i olika delar och med olika handlingsalternativ. Detta beskrivs som en dynamisk funktionalitet som baserar sig på vad man känner till sedan tidigare, och som en logik som klarar av att göra skillnad mellan olika innebörder i det som sägs.
Föreläsarna betonade att arbetet med att ta fram Bibbi har tagit tid, och att det ännu återstår att utveckla tjänsten ytterligare efter hand. Det som är värt att tänka på är att begränsa uppgiften till några få, vanligt förekommande frågor och att tänka på placeringen av den sociala roboten i biblioteksrummet. Som en form av marknadsföring av bibliotekstjänster med hjälp av modern teknik, kan den med fördel placeras på biblioteksdisken så att omgivningen också vänjer sig vid den, samtidigt som det kan vara bra med en möjlighet att lite mer diskret kunna skriva in sina frågor med tangentbordet i stället för att tala in dem.
Källa: https://studentportal.bth.se/okategoriserade/bibliotekshang-med-bibbi/
Nästa föreläsare var Ellinor Krutholm och Solveig Lundin från Linköpings universitetsbibliotek, som demonstrerade simulering i lärmiljö med hjälp av avatarer. Att simulera betyder som bekant att man målar upp verklighetstrogna situationer, som man i syfte att lära sig hantera dessa situationer kan ges möjlighet att öva på. Avatarer är ett slags semivirtuella representationer, delvis styrda i röst, tal och rörelse av verkliga människor. På Linköpings UB har ett program som heter Teachlive använts för att träna medarbetare i bland annat bemötande, svåra situationer och sekretess i interaktion med avatarer. Ett samarbete har även inletts med bibliotekarieprogrammet på Södertörns högskola. Programmet används därtill av bland andra lärarstudenter inför verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Faktum är att detta ger dem större självförtroende att sedan ställa sig inför en klass och undervisa på riktigt. Detta är en av föredragets viktiga poänger, att det spelar roll att få göra saker i en simulerad värld innan man provar på dem i verkligheten. Fördelen är nämligen att man då kan pausa för att bolla frågan med kollegor eller avbryta och börja om från början.
Inte minst för bibliotekarier och informationsspecialister som dagligen möter biblioteksanvändare kan det vara en möjlighet att se sig själv i olika situationer, förstå hur man gör och tänker i en sådan situation, bli mer säker i sin roll och även kunna förändra sitt beteende vid behov. Framförallt ger det underlag för diskussion med kollegor, om hur vi tolkar saker och ting och var vi drar gränser för oss själva och vår roll som bibliotekarier. Detta kan vara av betydelse för en yrkesroll som konstant förändras, och som handlar allt mindre om referensfrågor och mer om det som finns runtikring både i och bortom biblioteksrummet. Sammantaget kan sägas att debatten behövs för att skapa kollegial sammanhållning och öka förståelsen för varandras olika sätt att tolka situationer.
Källa: https://youtu.be/6rneJD1AOY4
Därefter var det dags för Hedija Kodzaga och Ellen Håkansson från Biblioteken i Malmö att berätta om resan som det inneburit att skapa ett flytande mediebestånd med hjälp av en viss typ av medieplanering. I Malmö, som har nästan 360 000 invånare med många olika nationaliteter och en relativt ung befolkning, finns hela 13 folkbibliotek och en bokbuss. Fler bibliotek planeras. För en jämnare budgetfördelning, för att undvika att samma titel köps in till flera bibliotek och för att hantera utbrytningar i katalogen samt märkning av medier, har sektionen Medier och system ett övergripande uppdrag för process kring gemensam mediehantering. Syftet är att ge en jämlik tillgång till olika medier, skapa bättre översikt över det totala mediebeståndet och säkerställa en effektivare mediehantering.
Verktyget för att skapa flytande samlingar kallas Intelligent Media Management System (IMMS) – ett logistiksystem som baserar sig på algoritmer för fördelning av mediebeståndet på olika bibliotek. Detta sker på basis av registrering av hyllor och uppställningsgrupper. Strategin för det hela är att skapa en så jämn fördelning som möjligt, genom att stegvis följa vissa regler, för att undvika överfulla hyllor. Strategin kan beräknas om beroende på mediernas varierande cirkulationsgrad men också gallringsregler som oberoende av cirkulation kan betyda att resurser som funnits på hyllan mer än 300 dagar ska till gallring. Dock sker en manuell justering av de schabloner som används i beräkningarna och tanken är att det ska vara bibliotekarier som också kontrollerar beräkningarna så att dessa stämmer.
Anna Söderström från Didacticum vid Linköpings universitet stod på tur att dela med sig av sina erfarenheter av generativa AI-verktyg som ChatGPT i pedagogisk utveckling. Med tanke på det inflytande som dessa verktyg har på utbildningsverksamhet där textproduktion sedan länge står i fokus för lärandet, blir det enligt Söderström viktigt att jobba med snarare än emot sådana verktyg.
Trots en våg av fördomar och skepsis mot AI kan man konstatera att tekniken är här för att stanna.
ChatGPT är en chatbot som bygger på large language model, LLM, och är utvecklad av OpenAI som även tillhandahåller bildverktyget Dall-E. Att bearbeta konversationer i ChatGPT kallas prompt engineering. Men det räcker inte med att prata enbart om ChatGPT. Det finns många andra generativa AI-tjänster som kan användas på ett motsvarande sätt för att ta fram andra typer av material som exempelvis audiovisuellt innehåll. Styrkan ligger i att kombinera olika verktyg för att kunna prata om heltäckande AI. Med detta finns möjligheter såväl som begränsningar, inte minst i utbildningssammanhang.
Ett sätt att använda ChatGPT är för att få uppslag och idéer till en text och för att modifiera och bearbeta befintlig text. Däremot behöver vi fundera över textens betydelse i utbildningen, och likaså andra typer av material som kan framställas med AI. Vidare, menar Söderström, kan man fråga sig vems ansvar det är att lära sig saker som inte ligger i själva utbildningens innehåll. Till de etiska aspekterna hör nämligen att bli medveten om algoritmerna bakom tjänsterna och det faktum att de inte vänder sig till alla, vilket i längden kan bidra till att cementera ett digitalt utanförskap.
Sist men inte minst tog Katarina Wiberg från Kungliga biblioteket, KB upp de nationella riktlinjerna för öppen vetenskap. Utgångspunkten i arbetet med att ta fram dessa riktlinjer var vad som ska göras och varför det är viktigt, men inte så mycket hur denna målbild, öppen vetenskap, ska uppnås. Det sistnämnda kan emellertid tolkas som en senare fråga. UNESCOs och EUs riktlinjer har varit viktiga riktmärken för vad som menas med öppen vetenskap. Dessa har anpassats för att gälla i ett svenskt sammanhang. I nuläget är KBs rapport ute på förslagsrunda. Rapporten med de föreslagna riktlinjerna finns tillgänglig online och, även om den i hög grad vänder sig till myndigheter, universitet/högskolor och forskningsfinansiärer, kan alla som verkar för att offentligt finansierad forskning ska vara öppet tillgänglig lämna feedback på denna rapport här: https://www.kb.se/samverkan-och-utveckling/nationella-riktlinjer-for-oppen-vetenskap/forslag-till-riktlinjer.html
/Cia Gustrén
