Notis (inlägg) som ska visas för alla på på startsidan
Bibliometrikonferensen som SFIS var med och sponsrade, Nordic Workshop on Bibliometrics and Research Policy, har släppt en rapport som nu är publicerad i tidskriften Information Search.
Läs mer om konferensen på: https://nwb2023.lib.chalmers.se
Länk till rapporten: https://informationr.net/infres/article/view/750
Norrköping 2024-03-13
Inledde gjorde Linköpings universitets prorektor Karin Axelsson tillika ordförande i Didacticum, som påpekade att frågan om vad och vem vi kan lita på alltid har funnits med oss i alla tider och att kritiskt tänkande som bekant ligger i universitetets huvuduppdrag. Det ställs än högre krav på kritiskt tänkande idag, att analysera och värdera information för att kunna dra slutsatser, ifrågasätta och växla mellan olika perspektiv, i en tid av många tekniska utmaningar. De alltjämt giltiga källkritiska frågorna är en balansgång mellan nya tekniska möjligheter och en sund inställning. Lyssna på kloka människor, uppmanar Axelsson och understryker vikten av gemensamt lärande, dialog och forskningsanknytning.
*
Sedan var det dags för Emma Frans, fil dr i epidemiologi och känd i media, att inta scenen som första keynote. Titeln på föredraget var: Så vaccinerar du dig mot infodemin. Pandemin kunde vi vaccinera oss mot men infodemin lever fortfarande kvar. Falska nyheter tenderar att spridas mycket kraftfullare och snabbare, eftersom de väcker starka känslor men också för att de bär på ett uns av korrekta uppgifter. Blandningen av fakta och felaktigheter är ofta skräddarsydd för att spridas och blir svår att genomskåda, ibland även för traditionella medier som kan plocka upp nyheter i bara farten. Då tempot är högt i nyhetsrapporteringen blir förenkling och tillspetsning ett effektivt sätt att skapa rubriker. Frans ställde sig dock kritisk till den illusoriska balans som skapas när medierna vill ge sken av likvärdiga perspektiv på en viss fråga trots att det ena saknar belägg eller faktamässig grund. Med polarisering skapas på sätt och vis en grogrund för sökandet efter alternativa förklaringar. Så hur ska vi stärka vår motståndskraft mot detta? Jo, genom att lyfta och skapa förståelse för själva den vetenskapliga metoden och förhållningssättet, menar Frans. Resistens skapas genom förebyggande åtgärder och grundläggande kunskaper.
*
En av de parallella sessionerna hölls av Niklas Ferdinand Carlsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek. Han närmade sig den djupare pedagogiska frågan vad en text är och hur text egentligen kan bedömas i tider av generativ AI. Vi har flyttat oss från en traditionell bild av hur en text blir till genom individens egen unika röst och tanke, till ett paradigmskifte i att vi numera väljer ut delarna i, bygger ihop och bearbetar texter i rollen som regissörer eller varför inte – som Carlsson också uttrycker det med avseende på att prompta – som promptörer. Med AI har själva textbegreppet dekonstruerats, menar Carlsson, som avser att titta på fenomenet genom en postmodern lins. Detta kan ses som ett sätt att förstå vändningen som skett med AI, och hur detta har fört med sig både instabilitet och minskad betydelse av text till förmån för andra uttrycksformer. Så hur bedömer man egentligen text som i själva verket är AI-genererad? Enligt Carlsson handlar det om att formativt bedöma helheten, exempelvis hur texten har skapats och hur textprocessen tar sig uttryck. Detta förutsätter desto mer transparens, men också digital kompetens och ett kritiskt förhållningssätt i närmandet av AI-genererade texter. Carlsson framhåller att bibliotekets roll i detta avseende kommer att bli ännu viktigare framgent i att förmedla en vetenskaplig metod för att bedöma nya sätt att generera text.
*
Mats Olsson vid Institutionen för Hälsa, Medicin och Vård talade i nästa session om hur studenter utmanas till kritiskt tänkande inom vårdutbildningarna, närmare bestämt genom så kallade basgruppsunderlag för gemensamt lärande och reflektion. Det konstaterades att kritisk reflektion är en helt avgörande del av lärandeprocessen, och att tillgodogörandet av ett vetenskapligt tänkande ofta handlar om att lära sig ställa olika typer av frågor. Viktigt är att dessa reflektionstillfällen inte blir en kontrollfunktion, utan en möjlighet att dela med sig av sin läsning och tolkning av för ändamålet relevant litteratur.
*
I nästa session var det dags för panelsamtal, vilket inleddes med att Linnea Stenliden och Katarina Sperling från Institutionen för Beteendevetenskap och lärande presenterade ett av sina projekt kring AI-litteracitet i ett utbildningssammanhang. AI hände på ett minst sagt omvälvande sätt, och finns numera runt omkring oss och överallt, mer eller mindre synligt. Sperling beskriver hur AI litteracitet, det vill säga förmågan att använda, samarbeta runtikring och kritiskt utvärdera AI, kan studeras utifrån Aristoteles klassiska begrepp. Episteme syftar då på den teoretiska kunskapen om exempelvis hur maskininlärning går till, Techne på den praktiska kunskapen om exempelvis hur man promptar på ett effektivt sätt, och slutligen syftar Phronesis på det etiska och professionella omdöme som i många avseenden krävs för att förstå implikationerna av AI. Det är framför allt den etiska dimensionen av AI som saknas forskningsmässigt, och där det uppstår en kunskapslucka. Icke att förglömma i talet om att lära ut AI är likvärdighetsaspekten, att ge likvärdig tillgång till AI-verktyg och kunskap om hur de används för att på så vis undvika att det uppstår stora digitala klyftor i samhället.
*
Sonja Bjelobaba, universitetslektor i moderna språk och även i etik vid Uppsala universitet, var dagens andra keynote. Föredraget handlade om etisk användning av AI i forskning och undervisning. Till att börja med förordade hon en positiv snarare än en negativ syn på efterlevnad av etiska och professionella principer. Att främja kunskap och färdigheter är med andra ord är förutsättning för att kritiskt tänkande och AI-litteracitet inte ska stanna vid vad man inte får göra utan snarare handla om vad som är bra att göra. De stora språkmodellerna jämförde Bjelobaba vid en ”stokastisk papegoja” som enbart är tränad på att förutsäga statistiska sannolikheter utan att se till den egentliga betydelsen av olika språksekvenser. Hon nämnde de många etiska problem som är förenade med AI men påpekade att AI inte är oetiskt per automatik. Många av våra möjligheter att påverka AI-utvecklingen inom forskning och utbildning tycks ligga i vår akademiska kultur med dess meriteringssystem. Vi måste därför fråga oss, som Bjelobaba påpekade, hur AI påverkar vårt sätt att analysera, tolka, bedöma och värdera forskningsresultat. Hur påverkas till exempel publish or perish- kulturen och värdet av våra publikationer av att AI inte klarar av att skilja mellan etiska och oetiska/tvivelaktiga publiceringspraktiker? Faktum är att AI kan användas på både bra och dåliga sätt. Liksom i allt akademiskt arbete framhålls öppenhet och transparens i det man gör som centralt.
*
Till slut deltog undertecknad på en session med Gun Sparrhoff från Institutionen för Beteendevetenskap och lärande. Här handlade det om olika perspektiv, logiker och utgångspunkter för ett kritiskt förhållningssätt – kort sagt om de olika ”glasögon” vi tar på oss och hur detta ger oss olika perspektiv och sätt att tänka vetenskap. Sparrhoff beskrev hur exempelvis deskriptiva, preskriptiva, och kritiska perspektiv fungerar enligt olika logiker och därmed fyller olika syften och funktioner. Samtliga perspektiv kan vara relevanta och applicerbara i pedagogiska avseenden men med kontentan att det beror mycket på sammanhanget.
*
Sammantaget tolkar undertecknad det som att kritiskt tänkande förutsätter att vi lägger mer vikt vid det som faktiskt är bra att ta med sig än det som är dåligt, om det är så att konfrontation och pekpinnar snarare leder till vad Emma Frans kallar en backfire effect. Jag tolkar det också som att vi behöver vara mer toleranta för motfrågor och inse att vi har olika kompetenser och perspektiv som behöver mötas och samverka. Kanske man kan säga att grunden (vad) är kunskapsbaserad men det som ger dess form (hur) är det kritiska förhållningssättet och metoden i detta.
Vad generativ AI beträffar, kan det vara viktigt att komma ihåg att om människor med hjälp av AI kan konstruera och analysera text så blir det helt avgörande att förstå vilka komponenter som en text består av och hur den är sammansatt. Frågan vi behöver ställa oss för att bättre förstå hur verktygen fungerar är inte bara en fråga om tekniken i sig utan också om hur den påverkar oss och vårt arbete i praktiken. Det handlar inte bara om hur vi använder tekniken, om vi använder den på ett bra eller dåligt sätt, utan om vad tekniken gör med oss, för att parafrasera medieteoretikern Marshall McLuhans, som i Media (2001) såg medier och medieteknik som ett slags utbyggnader av oss själva. Överlag tolkar jag det som att vi bör vara aktiva och öppna med det vi gör – med eller utan AI – medan passivitet i många fall kan vara förödande.
Här väcktes tankar en återkommande fråga i akademiska sammanhang, just hur vi verkligen engagerar och väcker kritiska frågor och perspektiv. Många är kanske vana vid att de förväntas komma med de rätta svaren och det tar tid att i stället lära sig ställa frågor och komma på vad man egentligen söker svar på. Att odla ett kritiskt och vetenskapligt tänkande är nog dessutom något vi lär oss hela tiden, och bör träna på kontinuerligt.
Av: Cia Gustrén
Kungliga biblioteket har på regeringens uppdrag tagit fram nationella riktlinjer för öppen vetenskap. De nya riktlinjerna är avsedda att ge hjälp och vägledning till de aktörer i Sverige som är involverade i omställningen till öppen vetenskap och de sätter upp gemensamma mål för fortsatt expansion mot öppen vetenskap. De möjliggör större framsteg genom att skapa ett kollektivt grepp och bygga en gemensam förståelse. Målet med riktlinjerna är att främja samarbete mellan de organisationer som ansvarar för omställningen till öppen vetenskap. Det innebär inte bara att dela erfarenheter och kunskaper, utan också att samarbeta för att övervaka och uppdatera riktlinjerna. Universitet och högskolor, forskningsfinansiärer, offentliga myndigheter och andra organisationer som finansierar eller bedriver forskning tillhör målgruppen.
Här nedan följer några synpunkter på de nya riktlinjerna, utifrån de frågor vi ställde till tre personer som på olika sätt har följt utvecklingen av öppen vetenskap.
/Babs Bornsäter & Cia Gustrén
Vid det sedvanliga föredraget med Årets informationsspecialist den 13 februari fick vi stifta närmare bekantskap med Katarina Standárs mångsidiga erfarenheter av arbete på bibliotek men också i omkringliggande verksamheter. Standár delade med sig av sin gedigna utbildningsbakgrund i språk, humaniora och biblioteks- och informationsvetenskap och därtill sina rika erfarenheter av olika typer av arbeten och befattningar ute på biblioteksfältet.
Lite av fältets kulturella arv
Som åhörare fick vi till att börja med ta del av en historia av kurslitteratur i biblioteks- och informationsvetenskap, som Standár gjort mycket klokt i att spara för framtiden. Vi ges en bild av bibliotekarieyrket och systemeringsövningar, vetenskaplig kommunikation och dokumentation inom den Europeiska gemenskapen, och inte minst informationssamhällets begynnelse med den framväxande internetkunskapen som den tog sig uttryck på tidigt 1990-tal. Detta formade även mycket av bakgrunden till Standárs framtida yrkesvägar, och hon var i ett tidigt skede säker på att det var inom denna värld av information hon kände sig hemma.
Formaten fortsatt i fokus
Kurslitteraturen må ha ett antal år på nacken, men medan innehållet i mångt och mycket kan vara likartat genom historien, menar Standár att det är själva formaten för dokumentation och datahantering som står i fokus och ständigt förändras. Formaten är även en källa till vår professions anpassningsbarhet och vikt vad gäller att hålla kunskapen fortsatt tillgänglig. Vi behövs, betonar Standár och menar att formatens föränderlighet är något vi ser kontinuerligt.
Standár visar också en bild av olika bibliotekstyper som förenade av likartade verksamhetsområden med många möjligheter till idéutbyten. Även denna bild kan sägas vara lika aktuell nu som då, och är något som stämmer väl överens med SFIS ambitioner att föra samman informationsspecialister till en sammansvetsad kår att räkna med. Standár framhöll glädjande nog de kurser som en gång gavs av Tekniska litteratursällskapet (senare SFIS) som särskilt givande som ny på fältet.
Biblioteksbyggare från scratch
Arbetsmässigt har Standár varit en biblioteksbyggare från scratch och genom att ta fram moderna biblioteksprocesser har hon lagt grunden för ett vårdbibliotek, via ämnesbibliotek och senare utvecklandet av Enheten för e-resurser på Uppsala universitetsbibliotek. Utöver detta har Standár flerårig erfarenhet av såväl privata som offentliga sektorn med alltifrån myndigheter till museiverksamhet och management, och har även spenderat perioder i sitt liv i Indien för reflektion och meditation.
Standár jobbar sedan 2020 som bibliotekschef på Marie Cederschiöld Högskolebibliotek. Marie Cederschiöld var en pionjär inom utbildning och människovårdande arbete i det svenska samhället. Det arbete och de utbildningar hon initierade, bland annat inom sjukvård och socialpedagogik, är ännu i dag centrala inslag i högskolans utbildningsutbud. Det är betydelsefullt, menar Standár, att denna historiska kvinna lyfts fram och ges utrymme i högskolans profil och namnsättning.
Standár fick bland annat i uppdrag att göra ett omtag i bibliotekets organisation och arbetssätt. Sedan 2023 jobbar alla i nya processer inom biblioteksorganisationen och utför alla olika rutiner som del av processen i sin helhet. Dessa utvärderas kontinuerligt för att bidra till förbättrad effektivitet.
Vad informationsspecialister gör – mycket
Som avslutning på sitt föredrag reflekterar Standár lite över vad det egentligen innebär att vara informationsspecialist och att det kan inrymma så många olika saker som utomstående kanske inte hade förväntat sig. Det kan vara allt från att bygga databaser, stå eldvakt bakom en luciakör, ta sökuppdrag och hålla en workshop om ChatGPT till att ”leta kakelugnsnummer i gamla reklamblad från sekelskiftet till en utställning.” Det står klart att vår profession rymmer det oväntade och överraskande lika mycket som det bekanta och mer bibliotekariska. Ett medskick till framtida informationsspecialister är att våga ta sig an utmaningar, även om man kanske inte vet exakt vad de innebär. Det är också viktigt att hela tiden kompetensutveckla sig och våga ta plats i organisationen. Någonting Standár kan rekommendera är att utforska rollerna som informationsspecialist eftersom det är ett roligt och spännande jobb som ger med sig många oanade möjligheter.
Med detta vill vi på SFIS tacka Katarina Standár för sina goda insatser, också som en viktig ambassadör för professionen genom utmärkelsen Årets informationsspecialist 2023. Vi önskar henne allt gott i framtiden och på fortsättningen av hennes spännande och intressanta karriär.
/Cia Gustrén
Hur skulle du summera året som gått, sett med informationsspecialisters ögon?
Jaa, man skulle nog kunna säga AI, AI och AI.
Vad har du för vision för SFIS det nästkommande året?
Att vi är en aktiv förening och ett nätverk för medlemmar att hitta fram till varandra. Vi vill ha en lagom nivå av aktiviteter, som går relativt enkelt att genomföra. Vägen framåt är att gemensamt i styrelsen sätta mål för föreningen och hitta sätt att uppnå dem. Vi är en liten förening. Vi behöver driva den framåt tillsammans. Viktigt därför att alla är aktiva på sitt sätt. Alla kan bidra. Vi jobbar också aktivt i styrelsen med att hitta bra arbetsstrukturer och sätt att dokumentera det vi gör.
Vad har du för förväntningar på 2024?
AI klarnar lite mer och det blir ännu mer bra verksamhet i SFIS.
Med detta önskar SFIS ordförande och övriga styrelse samt lokalföreningar en riktigt god jul och gott nytt år.
Av Marco Schirone, viceordförande SFIS
Nordic Workshop on Bibliometrics and Research Policy (NWB2023) vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg var en sammanflätning av expertis och insikter från ledande tänkare inom bibliometri och forskningspolitik. Konferensen arrangerades av Institutionen för vetenskapens kommunikation och lärande vid Chalmers. För första gången någonsin hölls workshopen i Göteborg. Totalt mottogs 64 bidrag, vilket är det högsta antalet i konferensens 28-åriga historia. Granskarna, docent Björn Hammarfelt och docent Gustaf Nelhans, Högskolan i Borås) godkände 66% av bidragen, vilket resulterade i 27 muntliga och 15 posterpresentationer författade av 104 personer. Workshopen besöktes av 119 deltagare från 19 länder, vilket gjorde den till en verkligt internationell händelse.
Evenemanget var en plattform för att utforska nya idéer och dela kunskap inom detta viktiga vetenskapliga område. Bland höjdpunkterna var presentationerna av tre framstående huvudtalare. Vincent A. Traag vid Leidens Universitet diskuterade utmaningarna med kausalitet inom öppen vetenskap, ett område som är kritiskt för alla som arbetar med vetenskaplig dataanalys och forskningspolicy. Han betonade komplexiteten i att bestämma kausala effekter och vikten av att beakta kausalitet när man tolkar indikatorer och diskuterar policyer för öppna data. Michael Thelwall från University of Sheffield presenterade sin forskning om användningen av artificiell intelligens (AI) för att uppskatta kvaliteten på tidskriftsartiklar. Hans forskning där jämförde AI-utvärderingar med expertbedömningar från Storbritanniens Research Excellence Framework (REF) 2021, och gav värdefulla insikter i AI:s potential och begränsningar inom akademisk utvärdering. Trots att AI visade viss förmåga att förutsäga artikelkvalitet, underströk Thelwall att teknologin ännu inte är tillräckligt pålitlig för att ersätta mänskliga expertbedömningar. Cassidy Sugimoto, före detta ordförande för International Society for Scientometrics and Informetrics och professor vid Georgia Institute of Technology, talade om vetenskapens alltmer globala natur. Hon använde bibliometrisk data för att utforska vetenskapligt utbyte mellan olika nationer och hur vetenskaplig rörlighet, global finansiering och samarbete påverkar nationella vetenskapsportföljer. Sugimoto tog upp utmaningar som dominansen av engelska som lingua franca, könsojämlikheter och exploatering av lägre inkomstländer för datainsamling, samt föreslog lösningar som vetenskapsdiplomati och kollektiv infrastruktur.
Workshopen inkluderade även en paneldiskussion om Responsible Research Assessment – with or without the Nordic bibliometric indicator, som belyste hur bibliometri kan användas på ett ansvarsfullt sätt. Denna diskussion erbjöd insikter i hur olika aktörer, inklusive informationsspecialister, kan bidra till att forma mer rättvisa och effektiva forskningsutvärderingsprocesser.
Workshopen var också en viktig milstolpe för SFIS – en av huvudsponsorerna. Deras stöd speglade deras åtagande att främja kunskap och expertis inom informationshantering och bibliometri. SFIS:s bidrag till NWB2023 bekräftar organisationens roll som en central aktör inom det informationsvetenskapliga och professionella landskapet i Sverige och allt mer i ett internationellt perspektiv. Mer fördjupade rapporter om konferensen kommer att publiceras inom de kommande månaderna i ISSI Newsletter och tidskriften Information Research.
Teknikdagen inleddes med att Peter Linde och Kristoffer Lindström från Blekinge Tekniska Högskola delade med sig av sina erfarenheter av att utveckla och använda en social robot som extra resurs i informationsdisken på högskolebiblioteket. Inspirationen för att ta fram en sådan robot kom sig av den då begynnande AI-diskussionen där Googles assistent och olika chatbottar var framträdande.
Från början var syftet med Bibbi, den sociala roboten, att ha en tjänst som kunde svara på enklare frågor som ofta uppkommer vid informationsdisken. För att ta reda på vilka frågor som var vanligast gick man igenom ett års bibliotekschattar. De vanligaste frågorna handlade om hur man kan få tag på en viss bok, hur man reserverar en bok och hur man skaffar bibliotekskort. Sagt och gjort, så började utvecklingen av Bibbi utifrån en AI-inspirerad, text-till-tal-baserad språkmodell tillsammans med en Furhat eller robothuvud med människoansikte.
Att man valde att inte använda den gamla vanliga fråga/svar-modellen beror på att en sådan krävde mycket arbete med uppdateringar och administration och att den var så statisk att den ofta missförstod eller misslyckades med att känna igen olika språkliga uttryck och nyanser. Fördelen med språkförståelse är att det sker ett kontinuerligt lärande av olika sätt att ställa en fråga. Istället för att olika textsträngar jämförs och matchas, som vid traditionell sökning, kan en språkmodell lära sig att identifiera intentionerna bakom en fråga och känna igen vad den som frågar vill ha information om. Föreläsarna visade här upp ett slags flödesschema för hur olika objekt identifieras och hur detta sedan ligger till grund för hur den sociala roboten går vidare i interaktionen genom att bryta ner frågan i olika delar och med olika handlingsalternativ. Detta beskrivs som en dynamisk funktionalitet som baserar sig på vad man känner till sedan tidigare, och som en logik som klarar av att göra skillnad mellan olika innebörder i det som sägs.
Föreläsarna betonade att arbetet med att ta fram Bibbi har tagit tid, och att det ännu återstår att utveckla tjänsten ytterligare efter hand. Det som är värt att tänka på är att begränsa uppgiften till några få, vanligt förekommande frågor och att tänka på placeringen av den sociala roboten i biblioteksrummet. Som en form av marknadsföring av bibliotekstjänster med hjälp av modern teknik, kan den med fördel placeras på biblioteksdisken så att omgivningen också vänjer sig vid den, samtidigt som det kan vara bra med en möjlighet att lite mer diskret kunna skriva in sina frågor med tangentbordet i stället för att tala in dem.
Källa: https://studentportal.bth.se/okategoriserade/bibliotekshang-med-bibbi/
Nästa föreläsare var Ellinor Krutholm och Solveig Lundin från Linköpings universitetsbibliotek, som demonstrerade simulering i lärmiljö med hjälp av avatarer. Att simulera betyder som bekant att man målar upp verklighetstrogna situationer, som man i syfte att lära sig hantera dessa situationer kan ges möjlighet att öva på. Avatarer är ett slags semivirtuella representationer, delvis styrda i röst, tal och rörelse av verkliga människor. På Linköpings UB har ett program som heter Teachlive använts för att träna medarbetare i bland annat bemötande, svåra situationer och sekretess i interaktion med avatarer. Ett samarbete har även inletts med bibliotekarieprogrammet på Södertörns högskola. Programmet används därtill av bland andra lärarstudenter inför verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Faktum är att detta ger dem större självförtroende att sedan ställa sig inför en klass och undervisa på riktigt. Detta är en av föredragets viktiga poänger, att det spelar roll att få göra saker i en simulerad värld innan man provar på dem i verkligheten. Fördelen är nämligen att man då kan pausa för att bolla frågan med kollegor eller avbryta och börja om från början.
Inte minst för bibliotekarier och informationsspecialister som dagligen möter biblioteksanvändare kan det vara en möjlighet att se sig själv i olika situationer, förstå hur man gör och tänker i en sådan situation, bli mer säker i sin roll och även kunna förändra sitt beteende vid behov. Framförallt ger det underlag för diskussion med kollegor, om hur vi tolkar saker och ting och var vi drar gränser för oss själva och vår roll som bibliotekarier. Detta kan vara av betydelse för en yrkesroll som konstant förändras, och som handlar allt mindre om referensfrågor och mer om det som finns runtikring både i och bortom biblioteksrummet. Sammantaget kan sägas att debatten behövs för att skapa kollegial sammanhållning och öka förståelsen för varandras olika sätt att tolka situationer.
Källa: https://youtu.be/6rneJD1AOY4
Därefter var det dags för Hedija Kodzaga och Ellen Håkansson från Biblioteken i Malmö att berätta om resan som det inneburit att skapa ett flytande mediebestånd med hjälp av en viss typ av medieplanering. I Malmö, som har nästan 360 000 invånare med många olika nationaliteter och en relativt ung befolkning, finns hela 13 folkbibliotek och en bokbuss. Fler bibliotek planeras. För en jämnare budgetfördelning, för att undvika att samma titel köps in till flera bibliotek och för att hantera utbrytningar i katalogen samt märkning av medier, har sektionen Medier och system ett övergripande uppdrag för process kring gemensam mediehantering. Syftet är att ge en jämlik tillgång till olika medier, skapa bättre översikt över det totala mediebeståndet och säkerställa en effektivare mediehantering.
Verktyget för att skapa flytande samlingar kallas Intelligent Media Management System (IMMS) – ett logistiksystem som baserar sig på algoritmer för fördelning av mediebeståndet på olika bibliotek. Detta sker på basis av registrering av hyllor och uppställningsgrupper. Strategin för det hela är att skapa en så jämn fördelning som möjligt, genom att stegvis följa vissa regler, för att undvika överfulla hyllor. Strategin kan beräknas om beroende på mediernas varierande cirkulationsgrad men också gallringsregler som oberoende av cirkulation kan betyda att resurser som funnits på hyllan mer än 300 dagar ska till gallring. Dock sker en manuell justering av de schabloner som används i beräkningarna och tanken är att det ska vara bibliotekarier som också kontrollerar beräkningarna så att dessa stämmer.
Anna Söderström från Didacticum vid Linköpings universitet stod på tur att dela med sig av sina erfarenheter av generativa AI-verktyg som ChatGPT i pedagogisk utveckling. Med tanke på det inflytande som dessa verktyg har på utbildningsverksamhet där textproduktion sedan länge står i fokus för lärandet, blir det enligt Söderström viktigt att jobba med snarare än emot sådana verktyg.
Trots en våg av fördomar och skepsis mot AI kan man konstatera att tekniken är här för att stanna.
ChatGPT är en chatbot som bygger på large language model, LLM, och är utvecklad av OpenAI som även tillhandahåller bildverktyget Dall-E. Att bearbeta konversationer i ChatGPT kallas prompt engineering. Men det räcker inte med att prata enbart om ChatGPT. Det finns många andra generativa AI-tjänster som kan användas på ett motsvarande sätt för att ta fram andra typer av material som exempelvis audiovisuellt innehåll. Styrkan ligger i att kombinera olika verktyg för att kunna prata om heltäckande AI. Med detta finns möjligheter såväl som begränsningar, inte minst i utbildningssammanhang.
Ett sätt att använda ChatGPT är för att få uppslag och idéer till en text och för att modifiera och bearbeta befintlig text. Däremot behöver vi fundera över textens betydelse i utbildningen, och likaså andra typer av material som kan framställas med AI. Vidare, menar Söderström, kan man fråga sig vems ansvar det är att lära sig saker som inte ligger i själva utbildningens innehåll. Till de etiska aspekterna hör nämligen att bli medveten om algoritmerna bakom tjänsterna och det faktum att de inte vänder sig till alla, vilket i längden kan bidra till att cementera ett digitalt utanförskap.
Sist men inte minst tog Katarina Wiberg från Kungliga biblioteket, KB upp de nationella riktlinjerna för öppen vetenskap. Utgångspunkten i arbetet med att ta fram dessa riktlinjer var vad som ska göras och varför det är viktigt, men inte så mycket hur denna målbild, öppen vetenskap, ska uppnås. Det sistnämnda kan emellertid tolkas som en senare fråga. UNESCOs och EUs riktlinjer har varit viktiga riktmärken för vad som menas med öppen vetenskap. Dessa har anpassats för att gälla i ett svenskt sammanhang. I nuläget är KBs rapport ute på förslagsrunda. Rapporten med de föreslagna riktlinjerna finns tillgänglig online och, även om den i hög grad vänder sig till myndigheter, universitet/högskolor och forskningsfinansiärer, kan alla som verkar för att offentligt finansierad forskning ska vara öppet tillgänglig lämna feedback på denna rapport här: https://www.kb.se/samverkan-och-utveckling/nationella-riktlinjer-for-oppen-vetenskap/forslag-till-riktlinjer.html
/Cia Gustrén
Denna vecka (23–29 oktober) är det internationella Open Access-veckan och SFIS öppnar upp för debatt. För att uppmärksamma denna vecka kommer SFIS arrangera en nätverksträff om hur vi informationsspecialister förhåller oss till, talar om och praktiserar öppen tillgång i våra respektive verksamheter. Vad betyder öppen tillgång för dig och din yrkesutövning? Välkommen att dela med dig av dina erfarenheter! I nedanstående debattinlägg delar Cia Gustrén med sig av en läsning av öppen tillgång som ett komplext och mångfacetterat fenomen.
Öppen tillgång (open access) är en av byggstenarna i det bredare begreppet öppen vetenskap. Behovet av öppen tillgång till forskningsresultat anses ofta stort med tanke på att forskning bedrivs inom så många olika samhällssektorer. För ett öppet vetenskapssamhälle är just tillgången till vetenskapliga resultat avgörande. Men vad menas då med öppen tillgång och hur närmar vi oss denna fråga?
Öppen tillgång framställs allt som oftast som en forskningspolitisk målsättning och likaså som en förutsättning för landets fortsatta innovationskraft på sikt. För att ta avstamp i en forskningsartikel av Samuel A. Moore (2017), kan man samtidigt ställa sig frågan om öppen tillgång alls lämpar sig som ett och samma policyobjekt att försöka uppnå på sikt. Öppen tillgång är nämligen i sig ett motstridigt eller rent av obestämbart begrepp som är svårt att avgränsa till en och samma målbild. Enligt Moore (2017) förstås begreppet öppen tillgång bäst som ett gränsobjekt. Det betyder att begreppets definition hamnar på gränsen mellan olika och inte sällan motstridiga uppfattningar. Olika vetenskapssamhällen har sina egna, lokala publiceringspraktiker, och menar även olika saker med öppen tillgång.
Ute i samhället florerar också parallella definitioner av öppen tillgång. Som Moore (2017) påpekar talas det å ena sidan om öppenhet och frihet. Detta är politiskt laddade begrepp som man kan lägga väldigt många innebörder i. Det angränsar också till en nyliberal tanke om vår tids individuella fri- och rättigheter, som kan vara både en drivkraft för förändring och en begränsning i form av en särskild, på förhand definierad förståelse av vad begreppet öppen tillgång syftar till. För att kunna följa med i utvecklingen och skapa infrastrukturella förutsättningar för öppen vetenskap här och nu, bör vi enligt Moore (2017) ta i beaktande den mångtydighet som begreppet öppen tillgång rymmer. Viktigt att komma ihåg är också att varken öppen tillgång eller det vetenskapliga samfundet är homogena till karaktären, utan tvärtom fyllda med frågor utan givna svar.
Å andra sidan tycks tillgångsledet enligt Moore (2017) handla mer om själva tillgången till vetenskapliga forskningsresultat. Då är det inte på samma sätt tal om individens fri- och rättigheter utan om att komma fram till hur vetenskapliga resultat görs tillgängliga i praktiken. Det är just i tillgångsfrågan som vi informationsspecialister kommer in i bilden på allvar och har möjlighet att göra skillnad. I vår profession som informationsspecialister kan vi bidra till att balansera och nyansera olika perspektiv på öppen tillgång genom att erbjuda en arena för samtal mellan olika discipliner med deras respektive publiceringspraktiker. Det öppna och transparenta akademiska och inte minst tvärvetenskapliga samtalet mellan olika discipliner spelar trots allt stor roll i närmandet av öppen vetenskap.
Om öppen tillgång är ett gränsobjekt, kan måhända svaret på hur vi genom öppen tillgång skapar ett öppet vetenskapssamhälle finnas tvärsöver och mitt emellan de olika vetenskapliga disciplinerna inom den akademiska världen som på olika sätt publicerar vetenskapliga resultat. Detta blogginlägg vill understryka att olika publiceringstraditioner och publiceringskulturer aktivt bör tas upp för diskussion och att denna diskussion är viktig för hur vi bygger öppen vetenskap där vi står idag. Låt därför öppen tillgång fortsätta vara en pågående process, inte så mycket för sakens skull utan för att frågan behöver hållas vid liv, för när den blir en ”färdig” produkt är risken större att den blir föremål för kommersiella egenintressen. Med detta sagt vill jag också påminna om temat för årets Open Access-vecka, som är community over commercialisation. Läs mer om detta här: https://www.openaccessweek.org/
/Cia Gustrén
Referenser:
Moore, S.A. (2017). «A genealogy of open access: negotiations between openness and access to research», Revue française des sciences de l’information et de la communication [En ligne], 11 | 2017, URL : http://rfsic.revues.org/3220.
Med SFIS Resestipendie 2023 hade jag möjlighet att delta i Cochranes konferens i London, med temat Forward together for trusted evidence.
https://events.cochrane.org/colloquium-2023
Då Cochrane haft uppehåll i sina årliga konferenser, upplevde jag det extra angeläget och roligt att kunna delta i konferensen och få ta del av metodutvecklingen kring systematiska översikter från denna världsledande organisation på området. Från Lund deltog även två kollegor från Cochrane Sverige, som också var medförfattare presentationen jag höll på konferensen. Cochrane är mycket professionella organisatörer av konferenser, vilket gjorde upplevelsen mycket positiv i allt från val av konferenslokaler till uppdaterad information. En egen konferensapp fanns där man kunde se sina val av sessioner, karta över lokaler och deltagare samt få uppdateringar och ställa frågor under keynotesessionerna.
Den första keynotesessionen handlade bland annat om global hälsa, jämlikhet och tillit till forskningen. Ämnet belystes bland annat från globalt perspektiv och med erfarenheterna från pandemin samt hur kommersiella aktörer har makt att påverka global hälsa.
Talarna var bland annat forskare samt tidskriftsredaktör från Nature.
Den andra keynotesessionen handlade om hur vi säkrar den medicinska forskningens integritet. Problem som falska artiklar, falska författarskap och paper mills diskuterades, samt hur fokus på antal citeringar och impact factor kan bidra till att driva på publicering av falsk forskning. Hur pandemin och den stora mängden publikationer och preprints delvis satte evidenbaserad praktik ur spel belystes. Talare var bland annat forskare, tidskriftsredaktörer och aktiva inom Cochrane.
Den tredje keynotesessionen handlade om hur vi skapar tillit genom co-creation och involvering av medborgare och patienter i forskningen. Vi fick höra exempel från både Sydafrika och Storbritannien, där forskare och medborgare tillsammans tar fram riktning för forskningen och sprider fakta till det närliggande samhället.
Metodik för rapid reviews följde jag under tre workshops/presentationer som gavs från tre perspektiv. Behovet av att snabbare producera evidens har efterfrågats under senare år, inte minst utifrån pandemins erfarenheter. Den första presentationen innehöll erfarenheter från informationsspecialister som berättade om hur rapid review-metodiken kan användas vid sökningen och vad kan göra för att snabba upp och effektivisera sökningen. Hur metodiken kan användas vid kvalitativa reviews belystes i en workshop, med tips om hur man i planeringsstadiet kan effektivisera. Specifika tips för kvalitativ metod och kodning av materialet togs upp. Cochranes metodgrupp för Rapid Reviews berättade om de nya riktlinjer de tagit fram vilket är väldigt värdefulla för fortsatt praktiskt arbete.
Informationsspecialisternas presentationsspår- här hölls presentationer om sökfilterutveckling, utvärdering av täckning i databaser respektive register för kliniska prövningar och en studie där citeringsverktyg testats för uppdatering av systematiska översikter.
Cochranes framtida inriktning och organisation diskuterades vid många pauser. Cochrane har skalat ner antalet grupper, och omformat sin organisation. Det blev tydligt i samtalen att informationsspecialisternas roll fortsätter att vara mycket viktig.
Diagnostic accuracy reviews: flera presentationer berörde rapporteringsstandard, dör nya rapporteringsmallar kommit. Utmaningar där maskinlärande och artificiell intelligens används i diagnostikstudier innebär specifika risker för bias, och dålig rapportering i studier var några frågor som återkom i detta spår. Då jag själv gjort sökningar till denna typ av reviews var jag intresserad av att höra forskarnas metoddiskussioner.
Min presentation hölls i spåret Capacity building in evidence synthesis. Titeln på mitt bidrag var “Creating a systematic review infrastructure: Implementing Cochrane tools for students, teachers, researchers and clinicians in a university setting”. Två av medförfattarna var med och lyssnade. Publiken bestod av ca 40 personer, där merparten på olika sätt arbetade med undervisning i metodik för systematiska översikter i någon form. Efteråt fick jag fin respons med frågor från och diskussion i publiken om hur man kan nå ut till t ex medicinska utbildningar, hur man kan påverka kursmål, och hur man kan använda Cochranes verktyg i undervisning. Dessutom fick jag en förfrågan från en deltagare i publiken, som visade sig vara chefredaktör för BMJ Evidence-Based Medicine, om att skriva en text för tidskriften utifrån innehållet i min presentation. Det var verkligen fin respons och ytterligare sätt att sprida tips vårt om arbetssätt och hur samarbete kan hjälpa till att etablera metodiken för systematiska översikter i undervisning för studenter.
Vid konferensen höll informationsspecialisterna två egna möten, ett öppet för alla med allmänna presentationer om metoduppdateringar kring verktyg, och ett mer internt för de informationsspecialister som arbetar för Cochrane med sökningar till reviews.
Under workshopparna och presentationerna mötte jag också flera informationsspecialister
Det var roligt att träffa många internationella kollegor som jag tidigare bara samarbetat med digitalt. Många svenska informationsspecialister från både myndigheter och universitetsbibliotek deltog, vilket var ett givande erfarenhetsutbyte kring hur våra olika arbetsplatser formar våra metoder och nätverk.
Library of People– jag provade på att vara en “mänsklig bok” som en nätverksaktivitet under konferensen. Som bok var tanken att man skulle erbjuda en personlig berättelse. Jag delade mina idéer om att vara inbjudande, att peppa studenterna och uppmuntra genom humor och att anknyta till t ex Sherlock Holmes och fiktiva bibliotek (t ex Hogwarts) i undervisningen om evidensbaserad metodik. Det blev flera spännande samtal, med andra som också undervisar i metodik för systematiska översikter och evidensbaserad medicin.
Utställarna visade flera av de verktyg vi använder och har campuslicens vid Lunds universitet. Det var värdefullt att träffa kontaktpersonerna för respektive produkt (Cochrane Interactive Learning samt Covidence) och diskutera användarnas synpunkter och användningen av verktygen. Covidence kommer att återkomma till oss på förfrågan för att ge ett mer avancerat webinar om dataextraktion.
Konferensmiddag hölls på kvällen 5 september på Natural History Museum. Den stora entréhallen på muséet där festen hölls visade ett blåvalsskelett från valen Hope. Det var en fantastisk lokal, med möjlighet att besöka avgränsade delar av museet. Musik, dans och mat och dryck erbjöds, det var ett bra tillfälle att träffa ännu fler kollegor och prata vidare under avslappnade former.
Rapid Review- metodiken var det viktigaste inslaget för mig, där jag upplevde att den fördjupade metodkunskapen var mycket värdefull för mig och mina kollegor som arbetar med sökuppdrag. Här kommer vi gemensamt att kunna använda metodmaterialet från Cochrane och tips från informationsspecialister. Vi ser att fler typer av reviews har inslag av rapid review-metodiken, och dessa har också börjat efterfrågas mer. Fördjupad metodkunskap och kunskap om riktlinjer och guider är väldigt användbara verktyg både för internt bruk och som tips för våra forskare och doktorander som är i behov av stöd i reviewprocessen.
Arbetet med att använda Cochranes verktyg för undervisning och stöd för systematiska översikter och evidensbaserad medicin fortsätter. Det var givande att få internationella kontakter med kollegor som arbetar med samma områden. Med mig hem tar jag frågan om hur vi kan sprida det vi gör ytterligare, t ex undervisningsmaterial och stöd som kan delas digitalt med andra. Den positiva responsen och möjligheten att nå ut med en tidskriftsartikel är värdefulla effekter av konferensen som ger mig motivation att fortsätta förbättra, utveckla och sprida vårt arbetssätt.
Här är några exempel på planerad spridning av konferensen innehåll, fler kan tillkomma:
Ovan: Vyer från konferenslokalerna med omnejd i centrala London, utsikt mot bland annat Westminster Abbey, London Eye, Houses of Parliament och Big Ben.
Nedan: Cochrane fyller 30 år, logotypen har uppdaterats för att fira detta
Konferensappen var mycket hjälpsam:
Middagen på Natural History Museum- mat, mingel och dans under valskelettet:
Lund, 15 september 2023
Maria Björklund
Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet tillika en av konferensens huvudtalare, var först ut med sitt föredrag om informationssökning och kontroll av information via AI. I mångt och mycket sker, menar han, en vardagifiering av informationssökning från att tidigare ha varit en yrkesrelaterad kompetens. Kontrollen över informationen har således funnits inom de professioner som äger mycket av expertisen på området. Med informationens kris i form av inte minst sjunkande tillit till traditionella kunskapsinstitutioner och därtill en sjunkande tillit i samhället överhuvudtaget skapas helt nya sammankopplingar av information. Det beskrivs därför ofta som kritiskt med spridning av pålitlig information, faktakontroll och kvalitetsgranskning samt eget ansvarstagande i att tillgodogöra sig den nödvändiga medie- och informationskompetens som låter oss skilja sant från falskt. Problemet är bara att med AI-verktyg som ChatGPT så är det omöjligt att avgöra om en källa är trovärdig eller om det rör sig om fakta eller åsikter. De klassiska råden om källkritik sätts ur spel eftersom AI aldrig kan vara helt neutral och eftersom också källorna förvinner med sökresultat som renderas med generativ AI och dess svar i form av naturligt språk. Av samma anledning bör vi mer kritiskt förhålla oss till hur vi överhuvudtaget fastställer något som sant. Något vi ska se upp med är den destruktiva och nihilistiska källkritiken, som också kan vara avsedd att skapa just spänningar och osäkerhet i samhället genom att vara skeptiska emot i princip allt som går att veta. Det är därför viktigt med källtillit som motvikt. Som informationsspecialister kan vi också verka för synliggörande och förståelse för principerna bakom de sökresultat som genereras med AI och som inte alltid uppmärksammas i den digitala automationens tidevarv.
Nästa talare var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som talade om AI och dess samhällskonsekvenser. Då mycket av vår mänskliga intelligens automatiseras och delegeras till maskiner, kan det finnas en risk att maskinerna en dag är mer intelligenta än människan. Utvecklingen av AI har blomstrat särskilt mycket sedan 2010 och framåt, då djupinlärning och uppskalningen av nätverk med datatillförsel har gjort stora framsteg. Med GPT-4 närmar vi oss maskinell förmåga att resonera med bredd och djup. En mänsklig nivå av kognitiva förmågor hos maskiner är ännu inte uppnådd men gnistorna av det finns. Frågan är vad som händer med vår tillit till samhället när man inte längre vet om man pratar med en människa eller en maskin. Om språk bidrar till att skapa vår verklighet kan olika språkmodeller med säkerhet användas för att uppnå världsherravälde. Men AI är långt mer än en ordkalkylator som endast gör vad den tränas för. Det vore enkelt om andra mänskliga drivkrafter inte spelade någon roll för utvecklingen av AI men så är knappast fallet. Vi lär oss att gå runt algoritmerna, och fastän AI har inbyggda spärrar mot att göra fuffens finns det kanske inte lika mycket som hindrar den från att tala om för användaren hur man egentligen tjuvstartar en bil så länge det sker i form av en dikt.
Sedan var det dags för Erik Enqvist på Patentregistreringsverket att berätta om hur de på olika sätt söker efter information i patentdatabaser för att kontrollera att en idé eller uppfinning inte finns redan. En patentansökan eller ansökan om ensamrätt att utnyttja en idé eller uppfinning blir offentlig efter 18 månader, då den publiceras tillsammans med olika metadata och en fullständig beskrivning av den aktuella idén eller produkten. Som strategisk informationskälla kan en patentdatabas innehålla runt 140 miljoner dokument av teknisk, legal och affärsmässig karaktär. Det är således ett bra sätt att hålla sig uppdaterad med utvecklingen på marknaden. Vid sökning i dessa databaser utgår man ofta från en teknisk lösning på ett problem. Sökstrategin kretsar kring ett visst område, ett problem, en lösning på detta problem och användningen av en idé eller uppfinning. I början gäller det till stor del att hitta synonymer till ord, och vissa semantiska verktyg eller AI-verktyg kan användas för att automatgenerera ord, klasser och kategorier i vid mening.
Nästa talare, Fereshta Westin som är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, beskrev olika maskininlärningstekniker för att klassificera skönlitteratur utifrån den historiska epok i vilken bokens handling utspelas. Westin ägnar sin avhandling åt att ta fram egenskaper till texter ur en maskininlärningsalgoritm med flera olika tekniker. Denna algoritm omvandlar text till siffror, men viktigt att komma ihåg är att de kronologiska ämnesord som genereras endast är sannolikhetsbaserade förslag och att det i slutändan krävs en människa för att granska dessa förslag. AI ger alltså en siffra på en uppskattad tidsperiod för det skönlitterära verket. Som komplement till befintliga sökmetoder, för förbättrad tillgänglighet och för att tillgodose läsares intressen, kan tidsmässiga bestämningar av skönlitterärt innehåll likväl vara intressanta att fånga.
Slutligen var det dags för konferensens andre huvudtalare, Pelle Snickars, som är professor i digitala kulturer vid Lunds universitet, att prata om AI som ett slags avskalning av tiden. Inledningsvis är han noga med att påpeka att bearbetning och manipulation av bilder med hjälp av AI inte är något nytt utan varianter av vad som hänt innan. Vi sätter likväl stor tilltro till bilder som medium trots möjligheten att manipulera dem. Faktum är att AI-teknik för bildbearbetning letar sig in i vardagen, säger Snickars, och att den etablerar sig i helt vanliga sammanhang. Bearbetning av bilder sker på pixelnivå, och innebär ibland att bilderna tycks för bra för att vara sanna. Det projekt som Snickars vid tiden för Vårkonferensen inriktar sig på handlar om äldre källmaterial som underlag för algoritmisk avskalning. Frågan är vad olika slags programvara gör med äldre källmaterial. Syftet är att skapa förståelse för modernitetens historia på nya sätt och ur andra vinklar än tidigare. Det finns en stor flora av sådan programvara, men ofta sker uppskalningen av bildskärpa på bekostnad av bildernas status som fotografiska avbildningar, fortsätter Snickars: ”Ju mer uppskalat, ju mindre indexikalt refererande blir bilderna”. Ibland sker distortioner som skapar en obehaglig stämning och nya relationer uppstår därmed mellan bilden och det avbildade fenomenet. Metoderna för avskalning är ibland anpassade efter betydligt mer samtida material än det historiska. Modellen påverkas av vad den är tränad i att se på ett sätt som sätter historien i gungning. En del kritiker anser att det förflutna förvanskas, men att material sätts i förändring är inte i sig något nytt. Det ger snarare nya möjligheter att levandegöra material. Vi bör också bekanta oss med de nya möjligheterna och laborera med dem för att bättre förstå dem. Vi ska inte blunda för riskerna, men inte heller vara för konservativa i vårt sätt att förhålla oss till skärmbaserade medier.
Cia Gustrén