Elavbrott – och vår strategi är …?
Jag har länge burit på tanken, – vad gör vi om strömmen går? Långsökt tanke? Jag har i alla fall inte märkt något nämnvärt intresse för frågan. Men plötsligt är den en tänkbar möjlighet; om än att vi fortfarande inte vill konfrontera den. Det pratas ändå om möjlig elransonering kommande vinter.
Vår verksamhet är så uppbunden till tillgänglig el, med alla digitala resurser och verktyg. Men har vi någon beredskap inför strömbortfall? Riskbedömning inför olika scenarier?
Jag var med om de två mörkläggningarna i Kista, utanför Stockholm och FOI skrev rapport på fallen. Det är en intressant erfarenhet att uppleva för du blir överraskad över hur omfattande effekten blir. Ur rapportens abstract: ”The purpose of this study is to describe and document the consequences of the prolonged power blackout for household and population in the affected areas. The focus is on such factors and conditions that in different ways are important to people’s basic needs for food, water, heating, hygiene, medical treatment, security, information, communications etc.” Notera de tre sista subjekten: säkerhet, information och kommunikation och begrunda de stora infrastrukturomvandlingar som skett sedan rapporten skrevs 2005.
Söker man på regeringen.se på elransonering hittar man bl a SOU 2021:25
Struktur för ökad motståndskraft. På sidan länken leder till kan man läsa: ”Utredningens utgångspunkter (rubrik)
Förutom Försvarsberedningen har ytterligare en utgångspunkt i utredningsarbetet varit att det civila försvaret så långt möjligt ska bygga på strukturer och processer som används inom krisberedskapen. Förmågan att hantera kriser i samhället i fredstid ger en grundläggande förmåga att hantera situationer under höjd beredskap och då ytterst krig. Ett trovärdigt totalförsvar som är integrerat med den fredstida krisberedskapen är en viktig faktor som verkar både förebyggande och avhållande på en angripare.
I utredningens direktiv betonas vidare att utredningen inte får lämna förslag som innebär ändring av grundlagen. Utgångspunkten har således varit den svenska förvaltningsmodellen, med kommunalt själv-styre och fristående myndigheter. Regeringen understryker också i direktiven vikten av att den så kallade ansvarsprincipen fortsatt ska gälla inom civilt försvar. Ansvarsprincipen innebär att strukturer och ansvarsförhållanden som gäller i fred så långt möjligt ska upprätthållas vid kris och under höjd beredskap och då ytterst krig. Det som är väl inarbetat i vardagen har de bästa förutsättningarna att också fungera under ansträngda förhållanden.” – Det reella ansvaret är således delegerat ned i strukturen.
På samma sida (ovanför) står att läsa: ”Enligt direktiven ska utredningen utgå från Försvarsberedningens rapport Motståndskraft där en rad brister i dagens struktur lyfts fram: De nuvarande samverkansområdena är alltför breda och omfattar så diversifierade verksamheter att det är svårt att hitta en gemensam bas för arbetet. Ingen myndighet har ett utpekat ansvar för att hålla samman planeringen, utan ansvaret delas av myndigheterna. Till det kan läggas svårigheten att åstadkomma en effektiv samordning” [min kursivering]. – Konsekvens: var och en får alltså tänka, ta initiativ och ta ansvar nerifrån. Annars händer inget.
Man har alltså identifierat brister i den svenska förvaltningsmodellen. När nu rådande omständigheter är annorlunda – hur tar vi tag i vår sårbarhet? På sjukhus har man generatorer som ska gå på om vid strömbortfall (tänk konsekvenser vid pågående operation). I Kista i sin tid, de enda som handlade enligt den linjen var kyrkan – mitt i byn …