Röster om riktlinjer för öppen vetenskap

Kungliga biblioteket har på regeringens uppdrag tagit fram nationella riktlinjer för öppen vetenskap. De nya riktlinjerna är avsedda att ge hjälp och vägledning till de aktörer i Sverige som är involverade i omställningen till öppen vetenskap och de sätter upp gemensamma mål för fortsatt expansion mot öppen vetenskap. De möjliggör större framsteg genom att skapa ett kollektivt grepp och bygga en gemensam förståelse. Målet med riktlinjerna är att främja samarbete mellan de organisationer som ansvarar för omställningen till öppen vetenskap. Det innebär inte bara att dela erfarenheter och kunskaper, utan också att samarbeta för att övervaka och uppdatera riktlinjerna. Universitet och högskolor, forskningsfinansiärer, offentliga myndigheter och andra organisationer som finansierar eller bedriver forskning tillhör målgruppen.

Här nedan följer några synpunkter på de nya riktlinjerna, utifrån de frågor vi ställde till tre personer som på olika sätt har följt utvecklingen av öppen vetenskap.  

• Johan Dixelius (forskningsrådgivare vid Enheten för samordnat forskningsstöd, Uppsala universitet) ansåg till att börja med att själva dokumentet först påminde mer om en lägesbeskrivning. Dixelius hade måttliga förväntningar på de slutgiltiga riktlinjerna, medan resultatet var bättre än han föreställt sig. Det är bra att man ser brett på öppen vetenskap, menar Dixelius, och att det mer övergripande syftet framgår av dokumentet. Med de angivna målen, prioriteringarna, och aktörerna med sina respektive ansvarsområden fann Dixelius också dokumentet välstrukturerat. Det är således betydelsefullt att ta i beaktande, även om det kanske inte skapar så stor entusiasm hos enskilda forskare.
• Gustaf Nelhans (docent vid Bibliotekshögskolan) satt med i referensgruppen och är överlag positiv till de nya riktlinjerna för öppen vetenskap. Det som är bra är betoningen på gemensam och inkluderande kunskapsproduktion i enlighet med de vetenskapliga normer som funnits där i sekler. Däremot finns en risk att definitionen av vetenskap blir alltför specifik så att gränsdragningarna blir problematiska sett till vad som tas med i denna definition eller inte. Risken är att riktlinjerna blir styrande för hur man skall förstå öppen vetenskap, trots att det är något som är under ständig förändring. För forskare blir det också tämligen abstrakt att sätta det vetenskapliga arbetet i förhållande till UNESCOs ramverk. Nelhans förhoppning är att de slutgiltiga riktlinjerna ska diskuteras mer på djupet i forskarsamhället, men ännu återstår att forskare generellt uppmärksammar riktlinjerna på allvar.
• Även Johanna Nählinder (koordinator för forskningsstöd vid Linköpings universitetsbibliotek) anser att KB har kommit med ett intressant bidrag till de riktlinjer som redan finns på området öppen vetenskap och hon ser fram emot den fortsatta utvecklingen. Nählinder pekar framför allt på att det nu är tydligare vilka aktörer som ansvarar för vad, vilket gör systemet lättare att navigera i sin helhet. Det är också spännande att man valt att lyfta fram öppna forskningsmetoder som en särskild punkt menar Nählinder, även om det kan komma att ställa högre krav vad det gäller dokumentation av forskning och tekniska lösningar som ännu inte finns på plats. Nählinder skulle gärna se att det fanns möjlighet att via mjukvara skapa loggfiler och att det fanns bättre gränssnitt i programvarorna som förenklar dokumentationen av forskning och som ger överblick över forskningsprojekt. Hon menar också att öppen vetenskap ofta förutsätts vara begriplig för den som vill använda den, medan det i själva verket krävs att forskningsresultaten översätts så att de kan nå ut till en bredare allmänhet. Forskningskommunikationen blir sålunda viktig, liksom litteraciteten hos dess användare – exempelvis studenter. Det handlar inte bara om att som student hitta fram till de vetenskapliga publikationerna utan också om att kunna tillgodogöra sig dessa på ett adekvat sätt.

/Babs Bornsäter & Cia Gustrén