Referat från Pedagogikdagen 2024, arrangerad av Didacticum vid Linköpings universitet
Norrköping 2024-03-13
Inledde gjorde Linköpings universitets prorektor Karin Axelsson tillika ordförande i Didacticum, som påpekade att frågan om vad och vem vi kan lita på alltid har funnits med oss i alla tider och att kritiskt tänkande som bekant ligger i universitetets huvuduppdrag. Det ställs än högre krav på kritiskt tänkande idag, att analysera och värdera information för att kunna dra slutsatser, ifrågasätta och växla mellan olika perspektiv, i en tid av många tekniska utmaningar. De alltjämt giltiga källkritiska frågorna är en balansgång mellan nya tekniska möjligheter och en sund inställning. Lyssna på kloka människor, uppmanar Axelsson och understryker vikten av gemensamt lärande, dialog och forskningsanknytning.
*
Sedan var det dags för Emma Frans, fil dr i epidemiologi och känd i media, att inta scenen som första keynote. Titeln på föredraget var: Så vaccinerar du dig mot infodemin. Pandemin kunde vi vaccinera oss mot men infodemin lever fortfarande kvar. Falska nyheter tenderar att spridas mycket kraftfullare och snabbare, eftersom de väcker starka känslor men också för att de bär på ett uns av korrekta uppgifter. Blandningen av fakta och felaktigheter är ofta skräddarsydd för att spridas och blir svår att genomskåda, ibland även för traditionella medier som kan plocka upp nyheter i bara farten. Då tempot är högt i nyhetsrapporteringen blir förenkling och tillspetsning ett effektivt sätt att skapa rubriker. Frans ställde sig dock kritisk till den illusoriska balans som skapas när medierna vill ge sken av likvärdiga perspektiv på en viss fråga trots att det ena saknar belägg eller faktamässig grund. Med polarisering skapas på sätt och vis en grogrund för sökandet efter alternativa förklaringar. Så hur ska vi stärka vår motståndskraft mot detta? Jo, genom att lyfta och skapa förståelse för själva den vetenskapliga metoden och förhållningssättet, menar Frans. Resistens skapas genom förebyggande åtgärder och grundläggande kunskaper.
*
En av de parallella sessionerna hölls av Niklas Ferdinand Carlsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek. Han närmade sig den djupare pedagogiska frågan vad en text är och hur text egentligen kan bedömas i tider av generativ AI. Vi har flyttat oss från en traditionell bild av hur en text blir till genom individens egen unika röst och tanke, till ett paradigmskifte i att vi numera väljer ut delarna i, bygger ihop och bearbetar texter i rollen som regissörer eller varför inte – som Carlsson också uttrycker det med avseende på att prompta – som promptörer. Med AI har själva textbegreppet dekonstruerats, menar Carlsson, som avser att titta på fenomenet genom en postmodern lins. Detta kan ses som ett sätt att förstå vändningen som skett med AI, och hur detta har fört med sig både instabilitet och minskad betydelse av text till förmån för andra uttrycksformer. Så hur bedömer man egentligen text som i själva verket är AI-genererad? Enligt Carlsson handlar det om att formativt bedöma helheten, exempelvis hur texten har skapats och hur textprocessen tar sig uttryck. Detta förutsätter desto mer transparens, men också digital kompetens och ett kritiskt förhållningssätt i närmandet av AI-genererade texter. Carlsson framhåller att bibliotekets roll i detta avseende kommer att bli ännu viktigare framgent i att förmedla en vetenskaplig metod för att bedöma nya sätt att generera text.
*
Mats Olsson vid Institutionen för Hälsa, Medicin och Vård talade i nästa session om hur studenter utmanas till kritiskt tänkande inom vårdutbildningarna, närmare bestämt genom så kallade basgruppsunderlag för gemensamt lärande och reflektion. Det konstaterades att kritisk reflektion är en helt avgörande del av lärandeprocessen, och att tillgodogörandet av ett vetenskapligt tänkande ofta handlar om att lära sig ställa olika typer av frågor. Viktigt är att dessa reflektionstillfällen inte blir en kontrollfunktion, utan en möjlighet att dela med sig av sin läsning och tolkning av för ändamålet relevant litteratur.
*
I nästa session var det dags för panelsamtal, vilket inleddes med att Linnea Stenliden och Katarina Sperling från Institutionen för Beteendevetenskap och lärande presenterade ett av sina projekt kring AI-litteracitet i ett utbildningssammanhang. AI hände på ett minst sagt omvälvande sätt, och finns numera runt omkring oss och överallt, mer eller mindre synligt. Sperling beskriver hur AI litteracitet, det vill säga förmågan att använda, samarbeta runtikring och kritiskt utvärdera AI, kan studeras utifrån Aristoteles klassiska begrepp. Episteme syftar då på den teoretiska kunskapen om exempelvis hur maskininlärning går till, Techne på den praktiska kunskapen om exempelvis hur man promptar på ett effektivt sätt, och slutligen syftar Phronesis på det etiska och professionella omdöme som i många avseenden krävs för att förstå implikationerna av AI. Det är framför allt den etiska dimensionen av AI som saknas forskningsmässigt, och där det uppstår en kunskapslucka. Icke att förglömma i talet om att lära ut AI är likvärdighetsaspekten, att ge likvärdig tillgång till AI-verktyg och kunskap om hur de används för att på så vis undvika att det uppstår stora digitala klyftor i samhället.
*
Sonja Bjelobaba, universitetslektor i moderna språk och även i etik vid Uppsala universitet, var dagens andra keynote. Föredraget handlade om etisk användning av AI i forskning och undervisning. Till att börja med förordade hon en positiv snarare än en negativ syn på efterlevnad av etiska och professionella principer. Att främja kunskap och färdigheter är med andra ord är förutsättning för att kritiskt tänkande och AI-litteracitet inte ska stanna vid vad man inte får göra utan snarare handla om vad som är bra att göra. De stora språkmodellerna jämförde Bjelobaba vid en ”stokastisk papegoja” som enbart är tränad på att förutsäga statistiska sannolikheter utan att se till den egentliga betydelsen av olika språksekvenser. Hon nämnde de många etiska problem som är förenade med AI men påpekade att AI inte är oetiskt per automatik. Många av våra möjligheter att påverka AI-utvecklingen inom forskning och utbildning tycks ligga i vår akademiska kultur med dess meriteringssystem. Vi måste därför fråga oss, som Bjelobaba påpekade, hur AI påverkar vårt sätt att analysera, tolka, bedöma och värdera forskningsresultat. Hur påverkas till exempel publish or perish- kulturen och värdet av våra publikationer av att AI inte klarar av att skilja mellan etiska och oetiska/tvivelaktiga publiceringspraktiker? Faktum är att AI kan användas på både bra och dåliga sätt. Liksom i allt akademiskt arbete framhålls öppenhet och transparens i det man gör som centralt.
*
Till slut deltog undertecknad på en session med Gun Sparrhoff från Institutionen för Beteendevetenskap och lärande. Här handlade det om olika perspektiv, logiker och utgångspunkter för ett kritiskt förhållningssätt – kort sagt om de olika ”glasögon” vi tar på oss och hur detta ger oss olika perspektiv och sätt att tänka vetenskap. Sparrhoff beskrev hur exempelvis deskriptiva, preskriptiva, och kritiska perspektiv fungerar enligt olika logiker och därmed fyller olika syften och funktioner. Samtliga perspektiv kan vara relevanta och applicerbara i pedagogiska avseenden men med kontentan att det beror mycket på sammanhanget.
*
Sammantaget tolkar undertecknad det som att kritiskt tänkande förutsätter att vi lägger mer vikt vid det som faktiskt är bra att ta med sig än det som är dåligt, om det är så att konfrontation och pekpinnar snarare leder till vad Emma Frans kallar en backfire effect. Jag tolkar det också som att vi behöver vara mer toleranta för motfrågor och inse att vi har olika kompetenser och perspektiv som behöver mötas och samverka. Kanske man kan säga att grunden (vad) är kunskapsbaserad men det som ger dess form (hur) är det kritiska förhållningssättet och metoden i detta.
Vad generativ AI beträffar, kan det vara viktigt att komma ihåg att om människor med hjälp av AI kan konstruera och analysera text så blir det helt avgörande att förstå vilka komponenter som en text består av och hur den är sammansatt. Frågan vi behöver ställa oss för att bättre förstå hur verktygen fungerar är inte bara en fråga om tekniken i sig utan också om hur den påverkar oss och vårt arbete i praktiken. Det handlar inte bara om hur vi använder tekniken, om vi använder den på ett bra eller dåligt sätt, utan om vad tekniken gör med oss, för att parafrasera medieteoretikern Marshall McLuhans, som i Media (2001) såg medier och medieteknik som ett slags utbyggnader av oss själva. Överlag tolkar jag det som att vi bör vara aktiva och öppna med det vi gör – med eller utan AI – medan passivitet i många fall kan vara förödande.
Här väcktes tankar en återkommande fråga i akademiska sammanhang, just hur vi verkligen engagerar och väcker kritiska frågor och perspektiv. Många är kanske vana vid att de förväntas komma med de rätta svaren och det tar tid att i stället lära sig ställa frågor och komma på vad man egentligen söker svar på. Att odla ett kritiskt och vetenskapligt tänkande är nog dessutom något vi lär oss hela tiden, och bör träna på kontinuerligt.
Av: Cia Gustrén