Konferensen öppnades av rektor för Högskolan i Borås, Mats Tinnsten, och bibliotekshögskolans prefekt och lektor Åsa Söderlind samt ordförande för Svensk biblioteksförening Helene Öberg. Det uttalade syftet med konferensen är att erbjuda en arena för mötet mellan forskare och praktiker och skapa förutsättningar för fortsatt samverkan.
Pelle Snickars, professor i digitala kulturer vid Lunds universitet, inledde med en exposé över skivarkivens eller diskotekens historiska betydelse för bibliotekssektorn och det som tog form som en förnyad eller vidgad kulturarvsdefinition. Tanken var att bibliotek skulle tillhandahålla ljudmedier likaväl som tryckta medier och att utbudet skulle breddas till att ge plats för förmedling av tankar och idéer genom tal och musik. Framväxten av bibliotekens musikavdelningar var till en början en viktig markör för den så kallat goda och seriösa kulturförmedlingen men blev med tiden mer kännetecknad av ett differentierat utbud av olika genrer inom musik. Senare skulle bibliotekens skivsamlingar spegla ett mer praktiskt förhållningssätt samtidigt som biblioteksmiljön fortsatte att symbolisera den fria tillgängligheten. Frågan är då vad som sker med bibliotekens bevarande roll när skivsamlingarna kommit att konkurreras ut av kommersiella musiktjänster eller det Snickars hänvisar till som det strömmande kulturarvet. Den fortfarande befintliga skivsamlingen bör snarast flyttas till Kungliga biblioteket och Riksarkivet, avslutar Snickars.
Pieta Eklund, disputerad bibliotekarie vid Högskolan i Borås, talade om olika sätt att förhandla bibliotekariers utrymme i forskningsprocessen. Medan bibliotekarier inte kan ta fullt ansvar för denna process eftersom forskare är de som besitter själva ämneskunskaperna, både tar och ges bibliotekarier plats i forskningsprocessen på olika sätt genom att möta upp forskare med sin specifika kompetens – både ett traditionellt fokus på samlingar och nyare områden som specialisering i informationssökning, publicering och forskningsdatahantering. Att bibliotekarier agerar rådgivare kan fungera som språngbräda in i en komplex, dynamisk och disciplinberoende forskningsprocess.
Mauritza Jadefrid, undervisande bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, presenterade ett utvecklingsprojekt som byggde på inbäddning av bibliotekarier i det som beskrivs som en relationsbaserad närvaro ute på institutioner i syfte att hitta metoder och modeller för utveckling av samverkan mellan bibliotekarier och institutionspersonal. För detta krävs tydlighet och tillit och att bibliotekarien har ett tydligt syfte med att vara placerad på en institution. Likaså bör man vara medveten om att det kan vara tidskrävande för institutionspersonalen att analysera sitt eget arbete, samtidigt som detta ger uttryck för själva metafunktionen med bibliotekariens aktiva deltagande i institutionens arbete.
Helena Zerlauth, filosofie master i biblioteks- och informationsvetenskap, presenterade slutsatserna av sin uppsats om talböcker på samiska. Dessa finns men är trots detta relativt okända bland skolbibliotekarier och modersmålslärare och följaktligen inte lika efterfrågade – vilket är ett problem ur tillgänglighetssynpunkt. Viktigt att komma ihåg är att läsnedsättning kan finnas på fler än ett språk men för att räknas som en läsnedsättning krävs det att man har svårt att läsa på sitt modersmål. Skillnaden är att ett minoritetsspråk inte måste pratas hemma, till skillnad från vad som är fallet då man är flerspråkig. För att förbättra tillgången till talböcker på samiska behövs inte bara fler talböcker på samiska utan utökat samarbete mellan skolbibliotekarier och modersmålslärare i de olika samiska språken.
Tommy Olsson, en av redaktörerna för boken Framtidens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling uppmärksammade vikten av att samla och dokumentera erfarenheterna från det halvsekel som kanske varit mest avgörande och mest händelserikt i bibliotekens svenska historia. Frågan är hur detta arv ska bevaras och föras vidare. Olsson avslutar med en undran om folkbiblioteksperspektivet ännu lever kvar eller om efterfrågan styr i algoritmernas värld och varför biblioteken inte är mer framträdande i den politiska debatten och maktens boningar. Något egentligt svar kanske är svårt att hitta på denna fråga, förutom att jag skulle säga att biblioteksprofessionen som sådan har en viktig uppgift i att stiga fram och våga sticka ut näsan.
Den andra dagen på konferensen inleddes med kulturforskaren och läraren Cecilia Anderssons föredrag om ungdomars informationssökning på nätet med hjälp av sökmotorer som Google. Detta utförande av sökningar kräver, enligt Andersson, kritisk reflektion – speciellt med tanke på att det ofta är något som görs utan att man tänker så mycket på det i vardagen. Andersson efterlyste även en vokabulär eller tydliga begrepp för sökning som hon anser saknas i den kultur av sökning och det så kallade sökmotorsamhälle vi trots allt lever i. För vad innebär det egentligen att söka, och finns det något som inte är sökbart? Svaret är att det mesta går att söka men frågan är hur vi söker. Sökning sker på många sätt och i många sammanhang, där förhållningssättet till sökning skiljer sig åt beroende på vad vi söker. Problemet i förhållande till en utbildningssituation är att sökresultaten på Google ofta framställs både som fakta och som auktoritet och att detta bildar ett slags infrastruktur för sökningar som ofta tas för given. Det finns en spänning å ena sidan mellan sökkulturen som ungdomar numera växer upp i och är väl medvetna om och å andra sidan av behovet av ett kritiskt samtal kring sökningar och vad detta egentligen säger om vår tids samhälle.
Bibliotekarien Malin Ögland och lektor Jonas Söderholm presenterade ett samverkansprojekt mellan bibliotek och vård- och omsorgsverksamhet som båda kan betecknas välfärdsprofessioner. Sådana tvärprofessionella samarbeten behöver vara väl anpassade efter lokala förutsättningar och har mycket att vinna på att byggas nedifrån- och upp snarare än uppifrån- och ned i verksamheten. I denna samverkanskontext var frågan hur bibliotekarier har potential att kunna bidra positivt inom ramen för andra verksamheter bortom biblioteksvärlden. Föredragshållarna upptäckte i sitt projekt att det läsfrämjande arbetet hamnade i fokus, liksom betydelsen av själva biblioteksrummet och dess utformning. Läsning och böcker sammankopplades med positiva effekter på omsorgsarbetet och hälsa i stort, medan etableringen av rummet var mer beroende av bibliotekariens specifika kompetens. Ur kritisk synvinkel ställs frågan på sin spets, vad biblioteksprofessionen egentligen ska åstadkomma och hur detta bidrar till att upprätthålla en professionell legitimitet. Föreläsarna pratade om professionella objekt, inte minst gränsobjekt som länkar samman olika professioner. Det faktum att nya objekt tillkommer eller försvinner sätter sin prägel på välfärdstjänsternas struktur och utförande.
Adjunkt Sirpa Bark och lektor Erik Joelsson, talade om fenomenet uppsökande biblioteksverksamhet, som ofta förknippas med bibliotekstjänster riktade till dem som av olika skäl inte har möjlighet att besöka det fysiska biblioteket. Men uppsökande verksamhet har många sidor och täcker in olika aspekter. Viktigt att påpeka är att det inte är ett entydigt begrepp då detta används på många olika sätt och för olika syften. För att biblioteksarbete och dess relevans överhuvudtaget ska bli lättare att argumentera för och utvärdera så att de positiva effekterna kan påvisas, måste vi marknadsföra våra bibliotekstjänster och dess allmänna tillgänglighet. Vår kompetens, framförallt inom uppsökande verksamhet, är i hög grad relationsbaserad och ibland personberoende. Då gäller det att bevara befintlig kunskap och planera för stabilitet och kontinuitet i bibliotekens erbjudande. För att vårda relationskapitalet och fortsätta nätverka med omvärlden kan både fysiska och digitala kanaler användas för många av de olika aspekter som ryms inom begreppet uppsökande verksamhet – inte minst samverkan och tillgänglighetsarbete. För är det inte så att väldigt mycket biblioteksverksamhet är av uppsökande karaktär, att verka för att medvetandegöra vad bibliotek kan erbjuda och göra det möjligt för var och en att ta del av detta?
Lektorerna Björn Hammarfelt och Gustaf Nelhans gav ett bibliometriskt porträtt av den forskning som har bedrivits på Bibliotekshögskolan under dess 50 år. På basis av data från DiVA och Web of Science har dessa föreläsare visualiserat exempelvis forskningsfält, samförfattarskap, institutionstillhörighet, citeringsmönster, samförekomst av referenser och begreppsanvändning inom forskningen. På så vis kunde de åskådliggöra den intellektuella basen för biblioteksforskningen liksom utvecklingstrender inom såväl basforskning som ledande forskningsfält. Dominerande forskningsämnen var informationspraktiker, informationssökning och informationslitteracitet. Sammantaget kunde liknande mönster uttolkas, på ett sätt som gav en helhetsbild över en relativt ung institution som BHS. Dock påpekades att analysen var partiell och källbunden, och problematiken med denna typ av data ligger också i de många olika benämningar som anges för exempelvis institutionstillhörighet. Bibliometriker efterlyser en konsekvent användning av begrepp, en bibliometrisk standard, för att bättre kunna åstadkomma en representativ bild av forskningsläget. Det handlar trots allt också om att förmedla en forskningsinstitutions varumärke.
I det avslutande panelsamtalet titulerat ”På väg mot framtidens mötesplats” turades chefen för Borås högskolebibliotek Jonas Gilbert, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening Karin Linder, och prefekt Åse Hedemark från Uppsala universitet, om att delge sina respektive framtidsspaningar. På en övergripande nivå ansågs det viktigt att förmedla hur kunskap och information produceras och förmedlas. Likaså behövs en kritisk medvetenhet om olika användargruppers behov, och det betonades att bibliotekets utveckling bör sättas i relation till lokalsamhället. I övrigt var det tydligt att framtiden bär med sig många frågetecken i och med förändrade förutsättningar. Det krävs att bibliotek bygger tillit och värnar om sitt professionella kunnande för att kunna möta framtida utmaningar. Det gäller att ha tillförsikt, hålla ihop professionen, arbeta långsiktigt och relationsskapande och inte gå i klinch med omvärlden. Forskning och praktik bör fortsätta mötas och samverka i konkreta projekt för att på så vis stärka professionen. Frågan ställdes hur professionen ska bryta sin homogena sammansättning och rekrytera fler personer med olika kulturell och etnisk bakgrund. Vi vet inte riktigt, blev det uppriktiga svaret. Den traditionella bilden av vad en bibliotekarie är har biblioteksprofessionen brottats med länge.
Det samlade intrycket av konferensen var att vi vet en hel del om vår historia och var vi befinner oss här och nu, men att många av frågorna som ställs inför framtiden förblir obesvarade. Professionen har mycket att vinna på att samla sig och med gemensamma krafter och självförtroende stiga fram, att våga flytta fram sina positioner och inte fastna i osäkerhet. Det osäkra läget i omvärlden försvårar givetvis och man ska komma ihåg att bibliotek ju inte är oberoende eller isolerade från sitt sammanhang. Professionen har en stark tradition att luta sig mot men skulle samtidigt behöva förnya sig och sin identitet. Det finns spännande möjligheter och potential att samverka och nätverka med det övriga samhället och samhällsfunktioner inom men också bortom bibliotekssektorn. Om något har samverkan varit en röd tråd i stora delar av konferensen, åtminstone de delar som undertecknad haft förmånen att närvara på. Sålunda lyckades konferensen med ambitionen att skapa en samverkansplattform för mötet mellan forskare och praktiker.
